Det som inte syns är sanningar som sakta men säkert vässar sönder oss.
Har inte riktigt haft något speciellt att bolla runt i mitt huvud nu på väldigt länge. Ingen symfoni men heller inga meningar med ord i.
Allt har bara på väldigt länge känts så himla tomt och jag vet inte vem eller vad som går att lita på längre.
Jag vet heller inte om jag känner för att låta det få sjunka tyngre än vad det redan gjort. Det känns som att allt som var flöt förbi alldeles för fort. Jag är trött på att bli lämnad mitt i, och på att folk inte visar eller tar i.
Ge mig en ärlig chans istället för att kasta bort allt i en jävla trans. Det handlar inte bara om dået, det handlar om allt som är min kompott i nuet .
Livet är till för att levas, folk skall inte slås. Ingen skall bli bortglöm och alla har rätt till att äga ett helt eget stort slott.
En prinsessa och en prins utan ett slagsmål och en massa stim. Folk bygger upp sig fort, men folk hugger ner dig lika snabbt som man fått trädets vackra grenar att ta fart.
Tyvärr är det ganska orättvist.
Men så är ju livet att levas i.
Att folk inte förstår att man mår dåligt och har svårt att läka alla sår.
Och om du nu visar dig vara så jävla stark, sluta trycka ner oss andra å var ditt träd utan vår bark. Vi skall inte behöva lida för att ni skall få vara starka. Drick inte mer utav min saft.
Kungarna måste förstå att slavarna är precis lika mycket värda om inte mer. Trotts att det alltid kanske inte visar upp sig och ser. Det försöker bygga upp sitt slott utan att behöva slava för er, så låt alla få ta del av kakan å bygga upp ett slott åt sig själva att växa sig stora och starka i.
Det tänker i alla fall jag göra.
Ingen skall få trycka ner mig.
Jag är jag, nu som slav snart som kung.
Sometimes you just need to start again in order to fly.
