Du vet att jag vet att du ljuger, men de spelar ingen roll för du verkar inte bry dig, du har typ noll koll. Tolerans i all glans, en dans ett sitt och flera om. Som att dra på sig en påse i all hemlighet för att glömma bort all sång. Ett liv i en låda eller box de är vad du skapar och ser när du snurrar dig om, om och om alla kassa ursäkter och bort flykter som du inte tycker om lämnar spår på gatan som svävar i en enda stor storm. Folkmassor hit och dit många verkstäder men lite i kredit. Ett samhälle näst in till fullt av skit, de ända som uppmuntras är att ta sig hit. Ensam och vacker men med folk som sviker, tror du vet vad jag menar, jag är rädd för att säga som såhär. Den ända man kan lita på är sig själv i heldragen misär. Om ändå detta hade varit ett fint ordbajseri och ingenting som sluter allt i himmel och liv. Då mina vänner då hade vi kunnat packa väskan och ta ett oerhört enormt kliv, ut genom dörren som visar oss vart känsla och ärlighet är de ända som får dig att känna dig något mera exklusiv.
Jag kommer aldrig någonsin få vet vart jag har någon utav er och ni vet inte vart ni har mig. Jag litade, jag såg, jag ramla, jag log, jag ställde mig upp och sa;
Här är jag opålitlig med mina tio ord som får mig att förstora:
Jag har verkligen ingenting att vara rädd för att förlora .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar