Det är när man slutat andas som det gör ont, det är när sista tåren är fälld som man inser vad en människan kan betyda för ens skäl. En enda människa kan förändra en hel värld. Men vi är fler än 100 000 som kan förstöra den. En fin människa försvann ifrån mig för snart 5 år sedan, jag visade mig aldrig svag, men de gjorde ont. Så ont, så orättvist, fäller en tår för dig i dag. För i dag är en dag då jag tänker på dig och de stunderna vi hade tillsammans, fina vän, människa, varelse och skapelse. Jag älskade dig och jag älskar dig. En människa mindre på jorden och varven går långsammare, de kändes som att dag var natt och natt var dag. Ingen skillnad på tid och rum. Tomt. Ingen kommer kunna fylla mitt rum med hopp, du är för alltid borta. Du fanns, den tiden tog jag vara på, du försvann den tiden vill jag inte spara så. Inte ens avstånden mellan oss kunde stoppa mig, jag reste med färja och bil, på motorväg i all evig tid. Men de var värt de, för du fanns alltid där för mig, vi kunde prata om allt och du älskade mig. Men som en liknelse mellan att vinna på triss försvann du lika plötsligt som en miljon vinst.
Du kom, du tog, du var, du försvann lika snabbt som vinden fick mig i obalans.
Realise me, jag ville bara säga hejdå min kärast kusin, för en sekund blev allt tomt. Ett enda telefonsamtal och allt stod plötsligt still. Orättvist som en vits utan sits. Aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar