Jag är trött på att låtsas, jag är dum som inte berättar för dig hur jag egentligen mår. Dag ut och dag in tänker jag på allt det jag inte kan få, men inte PÅ det jag redan har. Som en rutin man inte kan få bukt på, dag ut och dag in.
Njuter man av stunden man har får man stryk, undan går man det så ångrar man det man aldrig gjorde. Man vet aldrig vad man har förens man saknar de så de gör ont. Inombords skriker det, tårarna rinner ej, jag kan inte ens le med mina egna läppar. Allt känns tomt. Misstag är till för att skapas, inte för att skickas iväg till oskyldiga skapelser. Som när luften tar slut och hjärtats rörelser slås ut. Död. Död. Död.
Jag önska du bara kunde få veta. Du skulle få göra som du vill, men nu känns de som att alla bara blundar men ändå vet. Ibland önskar jag att jag vore gud, kunna peka och ta, kunna ge och få. Och skicka de som hör hemma i helvettet, hem. Men tyvärr är jag unik precis som alla andra, och mer än att leva för tillfället och uppdatera min blogg kan jag inte göra. Det känns egentligen fel att låta dig förstöra. Tur att man ändå har vänner som kan störa denna jävla stora fula oklara osköna fega röra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar